Om dräkter

Folkdräkt - Vems identitet?

Publikt samtal om folkdräkter och bygdedräkter, inspelat på Jönköpings läns museum 25 oktober 2017.

Eva Landén om Folkdräkter


Kultur och utveckling | Hemslöjd

Utbildning och kultur

Region Jönköpings län


Vad är en folkdräkt?

Nationaldräkt, folkdräkt, bygdedräkt, allmogedräkt, sockendräkt, häradsdräkt, landskapsdräkt, hembygdsdräkt, kärt barn har många namn!

Folkdräkt kallar vi idag de kläder som allmogen bar i det tidiga bondesamhället för att visa sin geografiska hemvist och sociala status. Benämningen folkdräkt var inget de själva använde, utan den kom till betydligt senare. Kläderna var lokalt särpräglade, dvs de kläder som bars inom ett begränsat geografiskt område, styrdes av särskilda oskrivna regler som alla i det området kände till. Varje sådant område hade olika regler, det skiljer sig alltså åt mellan områdena och de förekommer inte heller överallt i hela landet. Ska vi peka ut genuina sådana områden finner vi flera i Dalarna, Skåne, Södermanland, men ett fåtal i Småland.


Folkdräkten var inspirerad av modedräkten, men till största delen tillverkad i material som man själv kunde framställa. Det fanns plagg för alla årstider, högtider och ändamål, arbetskläder såväl som finkläder. Oftast var det bygdeskräddaren som sydde kjolar, byxor, västar och liv. Skjortor och särkar syddes i hemmen av kvinnorna. Bindmössor och halskläden som var av siden köptes på marknaden. Kläderna blev en geografisk, men också en ekonomisk markör.


Mansdräktens utseende påverkades starkt av Karl XI:s militärreform på 1680-talet, då den svenska hären fick en uniform efter fransk förebild med snäva knäbyxor av sämskat skinn, lång enkelknäppt väst utan krage och en knälång rock, insvängd i midjan och med långa vida skört.


Bruket av folkdräkt försvann i stora delar av vårt land under första hälften av 1800-talet och när intresset för dessa plagg återupptogs ca 50 år senare fick det på många håll redan då återskapas. Detta nya intresse uppstår i samband med att Arthur Hazelius grundar Nordiska museet och 1873 påbörjar sin insamling av ortstypiska högtidsdräkter från hela landet. Det är dessa kläder som senare kommer att utgöra förebilden för 1900-talets folkdräktstradition.


Skapandet av bygdedräkter tog fart under 1920-talet, hade ett uppehåll under krigstiden, men återupptogs igen på 1950-talet. Dräkterna byggde på ett urval av ovan nämnda kläder. Dessa har uppenbarligen funnits, burits, men kanske inte alltid tillsammans av samma person. I sin önskan att hitta en gemensam nämnare för ett specifikt område, som saknade folkdräkt, skapades dessa nya dräkter, vilka uppvisade en stereotyp bild av hur en folkdräkt skulle se ut. Detta gav också en strikt regelsatt bild av en



Foto från 2015 år Folkdräktsmarknad

slags uniform och inte alls den berikade bild av den fantastiska mångfald som verkligen fanns. I Jönköpings län togs minst en kvinnodräkt per härad fram, men endast ett fåtal mansdräkter. Anledningen till detta är inte bristen på mansplagg bland de bevarade kläderna, utan snarare på det faktum att rörelsen som på 1900-talet arbetat med dräkt i så stor utsträckning varit kvinnor.


Gemensamt för de nysydda dräkterna är att de används av människor ur alla samhällsgrupper och att de inte ingår i den dagliga klädseln, utan endast används vid speciella tillfällen och för speciella, ofta högtidliga ändamål. Från att ha varit bondebefolkningens egen klädedräkt har folkdräkterna blivit till för alla. I ett försök att skilja de gamla plaggen från de nyskapade började begreppet bygdedräkt att användas. Enligt denna förklaring är folkdräkt de historiska plaggen och bygdedräkt de nysydda dräkterna.


Mycket tidigt, redan 1902 skapades en dräkt som skulle kunna användas av alla, den Allmänna Svenska Nationaldräkten, som vi även kallar Sverigedräkten. Den bygger inte på någon gammal förebild utan är framtagen med inspiration av de lokala dräkterna i Södermanland. Dräkten fick dock inget stort genomslag då, men ca 70 år senare dammades den av och blev mycket populär. Det är möjligt att våra kungligheter, som bär sina på nationaldagen, bidragit till detta uppsving.


Dräkten har alltid uppvisat en stor geografisk betydelse, den första frågan man får när man bär sin dräkt är var kommer den ifrån? Igenkänningsfaktorn är således av stor betydelse, vi känner igen vissa mönster, tyger och randningar, men också sättet man syr plaggen på och hur kläderna bärs. Det är denna geografiska identitet som många gånger styr vad man väljer för dräkt, fast i princip står det ju var och en fritt att klä sig i vilken dräkt man önskar. Bär din dräkt med stolthet!


Eva Landén


Täpp Lars Arnesson om folkdräkter och Malungs dräktskick


Läs mer om Täpp Lars


Malungsdräkten

 

Malungsdräkten kom ur allmänt bruk under 1870-talet. Den gamla dräkttraditionen började då luckras upp med nya moderna plagg och influenser


Männen började använda långbyxor och kvinnorna använde modernare förkläden och livstycken till de övriga dräktdelarna. Men ända in på 1930-talet användes ”Malungskjolar” och ”Malungspälar” till vardags av enstaka kvinnor. Pälsarna var det plagg som levde kvar längst in i modern tid och en bra bit in på 1900-talet syddes pälsarna industriellt för att användas som vinterplagg i dagligt bruk av äldre kvinnor i Malung.


Så som Malungsdräkten bärs allmänt idag har den sett ut sedan 1892 när järnvägen till Malung invigdes. Inför invigningen skulle välkomstkomitén vara klädd i den gamla Malungsdräkten och den kom då att standardiseras något och en del varianter föll i allmän glömska.


Den standardiserade kvinnodräkten består idag av följande: vit överdel (blus), vit hatt av tunt bomullstyg, blommig schal i yllemuslin eller sidenschal, blå kjol, broderat liv av ylle eller tryckt kattun, rött förkläde, röda strumpor, svarta skor med sämskskinns remmar, svart eller gul tröja och vit päls om vintern.


Den standardiserade mansdräkten består idag av: Gula knäbyxor av sämskskinn eller mollskinn, vit skjorta av bomull eller linne, skotskrutig sidenhalsduk, röd väst och blå strumpor, röd toppluva med grön flossad kant, svart tröja eller svart långrock.


Sedan några årtionden tillbaka har äldre dräktvarianter åter börjat användas vid olika tillfällen och idag är det inte ovanligt att se gröna högtidskjolar eller svarta kjolar av ylledamast från Norge.


De dräktvarianter som åter tagits i bruk idag är t.ex.;


Svart eller blå väst för männen, vita strumpor, linnebyxor.


För kvinnor finns, sommardräkt med grönkjol och gultröja. Högtidsdräkt med svart roskjol och även arbetsdräkt helt sydd i linne och därtill skimpa ( skinnförkläde)


Rödkjol och rödtröja finns omnämnda i flera bouppteckningar och reseskildringar från Malung och även dessa plagg finns idag uppsydda och används som Malungsdräkt.

Frågor och svar om dräkter

Vad är en Folkdräkt?


 En folkdräkt är ett lokalt särpräglat dräktskick med lokala klädkoder som alla sockenbor kände till. T.ex. vilket förkläde som används vid begravning eller konfirmation.


Vad är en Hembygdsdräkt?


En hembygdsdräkt är en komponerad dräkt ”uniform” för att visa tillhörighet till en viss bygd vid t.ex. uppvisningar av folkdans.

 

Vem får bära folkdräkt eller hembygdsdräkt?


Alla! Det finns ingen som äger rätt att förbjuda dig att använda den dräkt du vill.


Vilken dräkt ska man välja?


Synen på dräkt och vilken dräkt man ska bära har genom tiderna varierat starkt.


Ingen mer än du som bärare äger frågan om vilken dräkt du ska bära.


Välj med gott samvete den dräkt du känner dig mest hemma i.


Måste en folkdräkt vara handsydd?


Hade stenåldersbarnen gjort som deras föräldrar sa att de skulle göra hade vi fortfarande gått omkring i skinnstycken ihopsatta med sentråd.


Du som ska bära dräkten och du som ska sy måste själv välja hur du vill att din dräkt ska sys.


//Täpp Lars Arnesson

Mejt Rittedal om folkdräkter och utdrag ur boken "Folkdräkten Sollerön Mora Venjan Våmhus"

En av de äldsta folkdräkterna i Sverige


Folkdräkten från Sollerön, Mora, Venjan och Våmhus är till utseendet en av de äldsta folkdräkterna i Sverige med anor från 1600-talet. Den är kanske mest känd från Anders Zorns målningar av kullor men också för att kranskullan och kransmasen i Vasaloppet bär den. Dräktskicket vi ser idag är en följd av en standardisering av dräkten över tid och stämmer inte överrens med dess funktion och betydelse i äldre tid. Idag använder vi en dräkt främst som en fest- eller högtidsdräkt eller för att känna samhörighet med vår släkts hembygd.

Foto Yvonne Rittedal

Olika folkdräktstyper

Dräkten från Sollerön, Mora, Venjan och Våmhus är en så kallad dokumenterad dräkt. En sådan har ett dokumenterat, lokalt särpräglat och likartat dräktskick, med bevarade plagg från den tid då dessa användes traditionellt i ett visst område. Runt 1850 dog användandet av lokalt särpräglat dräktskick, folkdräkt, ut i nästan hela Sverige. I vissa bygder började man runt sekelskiftet rekonstruera dräkter från sitt område med hjälp av kunskap om bygdens kultur, foton eller från dokumenterade plagg från grannsocknar. Dessa dräkter kallas för rekonstruerade dräkter. Slutligen är en komponerad dräkt en nykonstruerad dräkt från en plats där man inte har hittat ett dokumenterat dräktskick. Plaggen i dräkten kan delvis bygga på gamla plagg man hittat i bygden men dräkten som helhet har inga historiska förlagor. Exempel på en komponerad dräkt är Sverigedräkten som skapades i början av 1900-talet av Märta Jörgenssen.


Ovansiljan – ett dräktkonservativt område

Socknarna runt Siljan i Dalarna har alltid haft en stark dräkttradition. Ovansiljanområdet utgörs av bland annat Mora, Sollerön, Venjan och Våmhus. Det förhållandevis avlägsna läget i området har bidragit till att få nya influenser har etablerats i dräkten som det har gjort i dräkter i södra delarna av Dalarna. Några inslag i dräkten är från medeltiden, till exempel den helskurna vadmalströjan och löst hängande väskor. Seden att fästmön syr brudgumsskjortorna härstammar också från medeltiden. Mora- Orsaområdet kallas ibland livkjolsområdet då livkjolen dröjt sig kvar här och markerar en bygd som under 1700-talet och 1800-talet var utpräglat konservativ och där dräkten har förändrats långsammare än i övriga områden i Sverige. På många andra håll i Sverige försvann livkjolen och man började istället använda en kjol och ett livstycke skilda från varandra. Andra mycket gamla dräktdelar är det sydda halsklädet med krage, huvudklädet som knyts med band, rynkhatten och männens hosor.

Foto Henrik Bengtsson Imaginara

Kyrkans inverkan på dräktskicket

Det var viktigt att man gick till kyrkan förr. I socknarna i Moraområdet var detta starkt sammanknutet med traditionen att bära dräkt. På kyrkplatsen träffades alla och samspråkade. Där fick man höra det senaste skvallret, de senaste nyheterna och sociala band knöts. Då skulle man vara fin och då hade man den finaste dräkten på sig. För tänk om det kom någon kulla eller mas som man var intresserad av? Det var också status att komma i en fin dräkt, men det gällde att klä sig rätt också. Framför allt i socknarna i övre Dalarna utvecklades med tiden ett dräktskick som följde kyrkoårets växlingar och markerades i klädedräkten efter de olika söndagarnas innebörd - i så kallade dräktalmanackor. Detta kunde vålla befolkningen stora bekymmer då man kanske saknade de förnämsta plaggen eller inte visste den aktuella söndagens rangordning exakt. Det var så viktigt att inte göra fel och inte sällan låg man och spanade när kyrkfolket kom efter vägen, för att få reda på vilket förkläde man borde ha till söndagens högmässa. Komplicerade och mycket strängt bundna normer kartlades i dessa dräktalmanackor som till viss del lever kvar än idag.


Vardagsdräkt och högtidsdräkt

Till sina grundbeståndsdelar var vardagsdräkten för kvinnorna såväl som för männen densamma som högtidsdräkten som användes till kyrkan. Plaggen tillverkades i hemmen och materialet kom från gårdens egen produktion av skinn, ull och lin. Dräkten var lika för alla – för den fattiga och för den välbärgade. Men en vacker dräkt visade att man var duktig och kullorna ansträngde sig för att sy så fint de kunde. Klädedräkten kallades inte ”dräkt” på den tiden, utan man hade helt enkelt – kläder.


Man skiljde på kläder enbart till kyrkbruk – högtidsdräkten, och på söndagskläder som användes till rent hemmabruk, så kallade mellankläder. Dräkten med de nya delarna användes i kyrkan och till fint. Söndagskläderna var desamma som man använde när man helt enkelt skulle bort från gården och vara lite finare – på besök eller till handelsboden. Från att ha varit söndagskläder vandrade plaggen sedan ner till att bli vardagskläder. När högtidsdräktens delar blev slitna så byttes de ut mot nya undan för undan och man använde dem till allt grövre sysslor, tillexempel arbete i ladugården och andra utesysslor. Få delar tillverkades för att direkt bli vardagsplagg, det kunde vara vantar eller strumpor. Klädseln varierades efter olika arbeten och tillgången på bättre eller sämre plagg. De fattigaste hade inte många möjligheter till detta. På Sollerö textilmuseum är det rörande att se gamla bodar som är så lappade att det egentliga tyget knappt syns. Man ärvde också kläder av varandra i familjen eller från någon närstående.

Foto Yvonne Rittedal

Mejt Rittedal Foto Henrik Bengtsson Imaginara

Dräktens nedgång

Trots att folkdräkter i allmänhet i Sverige ersattes av modekläder under mitten av 1800-talet, i mer eller mindre utsträckning, så levde bruket kvar i bygderna kring Siljan om än i en uppblandad form. Både kvinnan och mannen bar allmänt sockendräkt till mitten av 1870-talet, då användandet minskade, och i början av 1900-talet var dräkten förenklad och ofta uppblandad med så kallade slimsplagg. Det var ett nytt mode då man använde kläder som inte hörde till sockendräkten. Exempelvis fina spetsblusar som kullorna köpt på sina arbetsresor till Stockholm som man använde med kjol och förkläde till.

Foto Henrik Bengtsson Imaginara

Boken

Tanken med boken Folkdräkten – Sollerön, Mora, Venjan och Våmhus är att inspirera till en vilja att bevara dräktbruket i vår bygd, ja i hela Sverige! Boken är den första i sitt slag i Sverige då den kommer komplett med mönsterark till vuxna och barn. Många av sömnadsinstruktionerna är allmänt gällande för olika dräkter runt om i Sverige. Som till exempel hur man rynkar en kjol, olika sömmar från Dalarna, mönster på kilmössa och långrock.

Bokomslag

Boken är ett tidsdokument för hur dräkten från Sollerön, Mora, Venjan och Våmhus bärs idag 2016. Det är inte detsamma som 1916 eller 1816… vad är rätt och vad är fel? Någon kanske tycker att det är förfärligt med ett bart huvud på en gift kvinna, medan åsynen av ett par vita skor till dräkten gör att en annan sätter midsommarsillen i halsen. Det har funnits så många variationer av olika dräktdelar genom århundradena och det vi ser idag är alltså en standardisering av dräkten. Idag ser vi dräktdelar användas till vanliga kläder, helt i linje med dräktens väsen genom århundraden, där den formas med och av dem som bär den! Man bestämmer själv vad man vill ha och hur man vill sy sin dräkt. En del vill sy allt för hand medan andra tar hjälp av en symaskin. Men det är fint att känna till hur det varit förr. Idag ser vi att den gamla arbetsdräkten helt i linne - Skördedräkten åter tagits i bruk.


Foto Henrik Bengtsson Imaginara

Folkdräkten från Sollerön, Mora, Venjan och Våmhus har en egen Facebooksida, följ oss där.

Samtliga bilder kommer från Mejt Rittedals bok

Foto Yvonne Rittedal

Foto Yvonne Rittedal

Foto Henrik Bengtsson Imaginara

Foto Henrik Bengtsson Imaginara